http://www.veteranmotorer.se

Den 16 december 1883 fick Gottlieb Daimler patent på en glödrörständning. Detta patent gjorde det möjligt att tillverka högvarviga motorer (600-800 varv per minut). Den tidigare använda flamtändningen klarade bara ca 200 varv per minut. I sanningens namn skall sägas att amerikanen Alfred Drake använde glödrörständning på en gasmotor som han visade i New York City redan 1855. Daimler var dock först att använda glödrörständningen på kommersiellt användbara motorer. Glödröret som var tillverkat av porslin, platina, järn eller nickel upphettades med en gaslågan till glödvärme. Efter varje arbetstakt kvarstannade obrännbar gas i glödröret. Först vid nästa kompressionsslag sammantrycktes denna obrännbara gas så mycket att den friska bränsleluftblandningen förmådde nå in till den glödande delen av glödröret, varvid antändning skedde.

Bilden visar en motor med glödrörständning och hur glödröret G sitter förenat med kompressionsrummet. Brännaren M kunde använda samma bränsle som motorn t ex gas, bensin eller fotogen. Vid fotogen användes tändskålen S för förvärmning. Bränslet till brännaren kom in genom röret B och lågan reglerades med skruven R. För att lågan inte skulle blåsas ut, omgavs den av en skorsten. Brännaren kunde ibland också bestå av en vanlig blåslampa. Senare utförande av glödrörständning utfördes så att tändtiden kunde regleras. Detta tillgick så att lågan kunde flyttas ut mot glödrörets slutna ända, varvid sen tändning erhölls. Flyttades lågan nära cylinderväggen så erhölls tidig tändning. Glödrörständning var vanligast på 1880- och 1890-talet men användes på vissa motorer fram till omkring 1920.