Bilden visar den kanske enklaste av alla förgasare, en så kallad ventilförgasare, vid vilken bränslet, via en nålventil, kommer direkt till förgasaren utan att först ha gått genom något flottörhus. Dessutom saknas även spjäll eller trottel för reglering av motorns varvtal, varför detta får ordnas på annat sätt t.ex. frislagsreglering. På vissa ventilförgasare kunde dock ventilens maximala slag begränsas och därmed kunde motorns fyllning och varvtal varieras. I förgasaren på bilden finns en fjäderbelastad ventil A, som på grund av motorns undertryck vid insugningsslaget, lyfter från sitt säte. I sätet finns ett eller flera små hål D genom vilka bränslet från ledningen E, kan sugas med, och blandas med luften som kommer in vid B. Blandningen når motorn via insugningsröret C.

Dessa prisbilliga förgasare som trots sin enkelhet hade god driftsäkerhet lämpade sig endast för motorer som arbetade inom ett smalt varvtals- eller belastningsområde. Vid varje ändring av varvtal eller belastning måste bränslemängden justeras med en nålventil. Ventilförgasaren var vanlig på utombordsmotorer, men användes även på stationära motorer.